Så fin!
Trodde inte detta om mig själv. Men har fått syn på en riktigt fiiiin kille. Åh, jag undrar om han e singel. Har pratat med han några gånger. Men absolut inget om romantik. När jag verkligen gillar någon kan jag bli väldigt blyg, så därför har killar trott att jag inte är ett dugg intresserad. Men jag är bara blyg! Men kan förstå för jag visar inte direkt upp blyghet annars. Iaf.... när han ler vill jag bara se mer, men vänder efter ett tag bort blicken eftersom jag är så blyg. Jag blir svimfärdig och får svårt att koncentrera mig på vad jag gör och att stå upp. Jag tror inte alls att han har sett mig på det viset, men jag önskar det.
Men jag har inte vågat säga något, för det har aldrig kommit något bra tillfälle. Alla tillfällen som varit har varit väldigt olämpliga. Har hört att den som väntar på det rätta tillfället väntar förgäves. Så jag ger upp istället. Jag vet att jag aldrig kommer att säga nått om det till honom. Jag önskar att han kunde säga nått till mig. Men tänk om han skulle tänka likadant. Tänk så många som egentligen gillar varandra men inte vågar säga nånting. Äh, han har säkert redan flickvän, han verkar ju så fin så varför skulle han vara singel. Och om han skulle vara singel skulle han ändå inte vilja vara tillsammans med fula, äckliga mig. Men jag får alltid drömma. Kan inte sluta tänka på honom. Riktigt, riktigt fin! Han är en som jag skulle kunna tänka mig att vakna upp bredvid varje morgon och gå genom allt i hela världen.
Jag vill ha en kille som jag kan bo med var som helst i hela världen, huvudsaken vi är tillsammans så klarar vi allt. Ett sånt förhållande är jag ute efter, annars får det va.
Men jag har inte vågat säga något, för det har aldrig kommit något bra tillfälle. Alla tillfällen som varit har varit väldigt olämpliga. Har hört att den som väntar på det rätta tillfället väntar förgäves. Så jag ger upp istället. Jag vet att jag aldrig kommer att säga nått om det till honom. Jag önskar att han kunde säga nått till mig. Men tänk om han skulle tänka likadant. Tänk så många som egentligen gillar varandra men inte vågar säga nånting. Äh, han har säkert redan flickvän, han verkar ju så fin så varför skulle han vara singel. Och om han skulle vara singel skulle han ändå inte vilja vara tillsammans med fula, äckliga mig. Men jag får alltid drömma. Kan inte sluta tänka på honom. Riktigt, riktigt fin! Han är en som jag skulle kunna tänka mig att vakna upp bredvid varje morgon och gå genom allt i hela världen.
Jag vill ha en kille som jag kan bo med var som helst i hela världen, huvudsaken vi är tillsammans så klarar vi allt. Ett sånt förhållande är jag ute efter, annars får det va.
Jag vill inte leva ensam längre.
Jag är trött på att vara singel, men jag vill inte leta efter nån. Det är då det inte brukar gå bra.
Ensamhet skrämmer mig. Jag gillar inte att vara ensam. Jag drömmer om att flytta till ett stort hus med många rum och många trevliga grannar. Många barn och stor släkt. Många vänner som kommer över.
Om det inte vore för att jag pluggade skulle jag bli tokig av att bara stanna hemma så här många helger. Jag saknar mina vänner. Jag saknar förra vintern när vi var ute och festade ihop varenda helg och ibland i veckorna. Vi hade så mycket kul. Men jag mår mycket bättre i psyket sen jag slutade med alkoholen och festerna och började med yoga igen.
Har kemitenta på måndag. Har pluggat till den hela dagen idag tills nyss. Imorrn tänker jag inte plugga ett dugg. Nu får det gå som det går. Jag har svårt att ta in nått mer nu.
Vi har inte hittat nån lägenhet än. Det går inte som vi vill riktigt just nu. Jag hoppas verkligen att jag kommer att få en egen uthyrningsdel och att vi kommer att trivas i lägenheten. Det gäller bara att hitta någon.
På onsdag ska vi göra en inte så trevlig grej. Ända sen jag fick reda på vad vi skulle göra har mina psykiska och sjuka tankar kommit mer och mer. Vi ska labba en obligatorisk labb och då ska vi VÄGA oss. Jag vågar inte det. Jag är rädd att jag hamnar tillbaka i mina ätstörningar då. Inte nog med att vi ska väga oss. Alla i min labbgrupp kommer ju att se vad jag väger. Shit, vad fan ska jag göra? Hur klarar folk av sånt där? Kan dom verkligen tvinga mig för att klara kursen? Jag fattar ju själva principen och vad vi ska räkna ut. Jag förstår! Så varför i helvete måste jag ställa mig på den apparaten som har förstört så mycket i mitt liv!? Nu när jag vet att jag har gått upp i vikt också. Fan jag vill inte.
Ensamhet skrämmer mig. Jag gillar inte att vara ensam. Jag drömmer om att flytta till ett stort hus med många rum och många trevliga grannar. Många barn och stor släkt. Många vänner som kommer över.
Om det inte vore för att jag pluggade skulle jag bli tokig av att bara stanna hemma så här många helger. Jag saknar mina vänner. Jag saknar förra vintern när vi var ute och festade ihop varenda helg och ibland i veckorna. Vi hade så mycket kul. Men jag mår mycket bättre i psyket sen jag slutade med alkoholen och festerna och började med yoga igen.
Har kemitenta på måndag. Har pluggat till den hela dagen idag tills nyss. Imorrn tänker jag inte plugga ett dugg. Nu får det gå som det går. Jag har svårt att ta in nått mer nu.
Vi har inte hittat nån lägenhet än. Det går inte som vi vill riktigt just nu. Jag hoppas verkligen att jag kommer att få en egen uthyrningsdel och att vi kommer att trivas i lägenheten. Det gäller bara att hitta någon.
På onsdag ska vi göra en inte så trevlig grej. Ända sen jag fick reda på vad vi skulle göra har mina psykiska och sjuka tankar kommit mer och mer. Vi ska labba en obligatorisk labb och då ska vi VÄGA oss. Jag vågar inte det. Jag är rädd att jag hamnar tillbaka i mina ätstörningar då. Inte nog med att vi ska väga oss. Alla i min labbgrupp kommer ju att se vad jag väger. Shit, vad fan ska jag göra? Hur klarar folk av sånt där? Kan dom verkligen tvinga mig för att klara kursen? Jag fattar ju själva principen och vad vi ska räkna ut. Jag förstår! Så varför i helvete måste jag ställa mig på den apparaten som har förstört så mycket i mitt liv!? Nu när jag vet att jag har gått upp i vikt också. Fan jag vill inte.
