hate it
Jag försöker att vara glad. jag försöker att ha den energin jag hade förut. Jag försöker stå emot.
Jag är så otroligt ledsen. Tårarna bara rinner och rinner. Jag försöker att vara glad, jag försöker men det går inte. Jag känner som att jag inte har nått att leva för längre. Varför skulle jag leva? Varför skaffade mina föräldrar mig överhuvud taget? Ännu sämre mår jag när jag ser min fula spegelbild, dels hur stor jag blivit och dels de genetiska delar ja alltid varit missnöjd med. Jag har ingen att prata med, ingen som skulle förstå, ingen som skulle vilja hjälpa mig.
Jag orkar inte ens träffa mina kompisar, för jag orkar inte anstränga mig och jag orkar inte låtsas att vara glad när jag egentligen mår piss och är jätteledsen. Jag är skiträdd för att leva själv och att bli lämnad, men ändå säger jag nej till att träffa mina vänner som jag tyvär inte känner så bra längre. Jag säger nej till chanser som de flesta i min ålder skulle ta. Jag vågar aldrig chansa eller satsa allt på nått. Har så dåligt självförtroende. Jag är rädd att misslyckas och jag tror aldrig att jag kommer att lyckas med någonting. Jag kan inte minnas att mina föräldrar någon gång har stöttat mig när det gäller mina drömmar, snarare tvärtom så har de fått mig att släppa iväg dem och jag tror nu att jag aldrig kommer att lyckas med nånting. Jag har inga intressen kvar, jag tycker inte nånting är roligt längre. Jag har tappat all energi och glöd för allt...önskar bara att jag vore någon annan.
Jag är så otroligt ledsen. Tårarna bara rinner och rinner. Jag försöker att vara glad, jag försöker men det går inte. Jag känner som att jag inte har nått att leva för längre. Varför skulle jag leva? Varför skaffade mina föräldrar mig överhuvud taget? Ännu sämre mår jag när jag ser min fula spegelbild, dels hur stor jag blivit och dels de genetiska delar ja alltid varit missnöjd med. Jag har ingen att prata med, ingen som skulle förstå, ingen som skulle vilja hjälpa mig.
Jag orkar inte ens träffa mina kompisar, för jag orkar inte anstränga mig och jag orkar inte låtsas att vara glad när jag egentligen mår piss och är jätteledsen. Jag är skiträdd för att leva själv och att bli lämnad, men ändå säger jag nej till att träffa mina vänner som jag tyvär inte känner så bra längre. Jag säger nej till chanser som de flesta i min ålder skulle ta. Jag vågar aldrig chansa eller satsa allt på nått. Har så dåligt självförtroende. Jag är rädd att misslyckas och jag tror aldrig att jag kommer att lyckas med någonting. Jag kan inte minnas att mina föräldrar någon gång har stöttat mig när det gäller mina drömmar, snarare tvärtom så har de fått mig att släppa iväg dem och jag tror nu att jag aldrig kommer att lyckas med nånting. Jag har inga intressen kvar, jag tycker inte nånting är roligt längre. Jag har tappat all energi och glöd för allt...önskar bara att jag vore någon annan.
Längtar tillbaka
Mycket har hänt.
Jag längtar tillbaka till förut.
Du försöker att ta dig in i mitt liv. Jag hatar dig mer än allt annat. Jag trodde aldrig mer jag skulle behöva se dig. Ge fan i mina närmaste och ge fan i mig. Du har redan förstört tillräckligt din falska, patetiska skit. Nog om det jag tänker inte ödsla mer tid på dig nu.
Jag har börjat fundera på vem jag är egentligen. Är nere i en dålig period igen. Det känns så hopplöst eftersom jag vet att min mamma aldrig skulle bry sig. Pratade ut till henne i veckan om hur dåligt hon kan få mig må. Hon tvingar mig att vara nån jag inte är eftersom jag måste göra som hon säger och prata som hon tycker annars blir hon arg. Men jag är inte som hon, Hon får mig att bli jättestressad. jag fattar inte varför hon gör så när hon vet att jag har en stressjukdom.
Har börjat undra om jag gör detta förgäves, men jag gör det för att få det bättre sen och för att jag vill. Det är priset som jag måste betala och jag gör det för jag vet att jag klarar det. Inget kan stoppa mig när det gäller den punkten. Det är bara det att det är jag som blir uttråkad och less tillslut och mina vänner med eftersom jag får mindre tid för dem. Hur länge kan dom ta det? Jag vill inte bli lämnad.
Jag längtar tillbaka. Hade gärna spolat bak tiden några år. Då det inte var samma bekymmer som nu. Då jag inte fick panik för allt. Då jag hade kontroll över allt. Då jag inte kände mig lika vuxen och tråkig. Saknar de tidiga morgnarna när jag gick upp vid 4 för att träna, kolla på internet för inspiration för att de andra i familjen inte skulle märka något. Det var bara jag som var vaken, det var bara jag som visste. Ingen annan märkte. Saknar hur min kropp var då. Då när jag gick ner 4kg i veckan. Då jag var tvungen att bära stora mjukiskläder för att ingen skulle se nått. Och ingen märkte nått, INGEN! Min syrra sa en gång att shit, du finns ju nästan inte. Det var när jag hade linne på mig eftersom jag ändå hade gått upp i vikt då. Men jag hade varit mindre, mycket mindre. Hon trodde inget om att jag inte åt. Det var min hemlighet. Min hemlighet att leva på grönt te. Jag hade en helt annan glöd då, hade mer energi trots att jag inte åt. Tränade hur mycket som helst och fick högsta betyg i mina ämnen och trots att jag inte åt någonting fanns den energin. Jag kände mig så stark, så säker. All energi jag behövde fick jag från inspiration att bli ännu mindre och att kliva upp på vågen och se hur kilona rasa. Bäst var det när jag vägde mindre på kvällen än på morgonen. Då kunde jag somna gott.
Nu äter jag, nu räknar jag inte kalorier, nu har jag blivit fet, nu har jag inte vågen framme, nu har jag inte samma energi längre. Känner mig mest hopplös. Skulle göra allt för att spola tillbaka tiden. Vågar inte sluta äta. Är rädd att inte klara det, är rädd att inte få nån energi utan mat, men innerst inne vet jag att det är tvärtom. Det är maten som gör mig fet och slö. Det var att inte äta som gav mig energi och glöd.
Jag längtar tillbaka till förut.
Du försöker att ta dig in i mitt liv. Jag hatar dig mer än allt annat. Jag trodde aldrig mer jag skulle behöva se dig. Ge fan i mina närmaste och ge fan i mig. Du har redan förstört tillräckligt din falska, patetiska skit. Nog om det jag tänker inte ödsla mer tid på dig nu.
Jag har börjat fundera på vem jag är egentligen. Är nere i en dålig period igen. Det känns så hopplöst eftersom jag vet att min mamma aldrig skulle bry sig. Pratade ut till henne i veckan om hur dåligt hon kan få mig må. Hon tvingar mig att vara nån jag inte är eftersom jag måste göra som hon säger och prata som hon tycker annars blir hon arg. Men jag är inte som hon, Hon får mig att bli jättestressad. jag fattar inte varför hon gör så när hon vet att jag har en stressjukdom.
Har börjat undra om jag gör detta förgäves, men jag gör det för att få det bättre sen och för att jag vill. Det är priset som jag måste betala och jag gör det för jag vet att jag klarar det. Inget kan stoppa mig när det gäller den punkten. Det är bara det att det är jag som blir uttråkad och less tillslut och mina vänner med eftersom jag får mindre tid för dem. Hur länge kan dom ta det? Jag vill inte bli lämnad.
Jag längtar tillbaka. Hade gärna spolat bak tiden några år. Då det inte var samma bekymmer som nu. Då jag inte fick panik för allt. Då jag hade kontroll över allt. Då jag inte kände mig lika vuxen och tråkig. Saknar de tidiga morgnarna när jag gick upp vid 4 för att träna, kolla på internet för inspiration för att de andra i familjen inte skulle märka något. Det var bara jag som var vaken, det var bara jag som visste. Ingen annan märkte. Saknar hur min kropp var då. Då när jag gick ner 4kg i veckan. Då jag var tvungen att bära stora mjukiskläder för att ingen skulle se nått. Och ingen märkte nått, INGEN! Min syrra sa en gång att shit, du finns ju nästan inte. Det var när jag hade linne på mig eftersom jag ändå hade gått upp i vikt då. Men jag hade varit mindre, mycket mindre. Hon trodde inget om att jag inte åt. Det var min hemlighet. Min hemlighet att leva på grönt te. Jag hade en helt annan glöd då, hade mer energi trots att jag inte åt. Tränade hur mycket som helst och fick högsta betyg i mina ämnen och trots att jag inte åt någonting fanns den energin. Jag kände mig så stark, så säker. All energi jag behövde fick jag från inspiration att bli ännu mindre och att kliva upp på vågen och se hur kilona rasa. Bäst var det när jag vägde mindre på kvällen än på morgonen. Då kunde jag somna gott.
Nu äter jag, nu räknar jag inte kalorier, nu har jag blivit fet, nu har jag inte vågen framme, nu har jag inte samma energi längre. Känner mig mest hopplös. Skulle göra allt för att spola tillbaka tiden. Vågar inte sluta äta. Är rädd att inte klara det, är rädd att inte få nån energi utan mat, men innerst inne vet jag att det är tvärtom. Det är maten som gör mig fet och slö. Det var att inte äta som gav mig energi och glöd.
