Rutoravlila

Jag försöker att vara glad. jag försöker att ha den energin jag hade förut. Jag försöker stå emot.
Jag är så otroligt ledsen. Tårarna bara rinner och rinner. Jag försöker att vara glad, jag försöker men det går inte. Jag känner som att jag inte har nått att leva för längre. Varför skulle jag leva? Varför skaffade mina föräldrar mig överhuvud taget? Ännu sämre mår jag när jag ser min fula spegelbild, dels hur stor jag blivit och dels de genetiska delar ja alltid varit missnöjd med. Jag har ingen att prata med, ingen som skulle förstå, ingen som skulle vilja hjälpa mig.
     Jag orkar inte ens träffa mina kompisar, för jag orkar inte anstränga mig och jag orkar inte låtsas att vara glad när jag egentligen mår piss och är jätteledsen.  Jag är skiträdd för att leva själv och att bli lämnad, men ändå säger jag nej till att träffa mina vänner som jag tyvär inte känner så bra längre. Jag säger nej till chanser som de flesta i min ålder skulle ta. Jag vågar aldrig chansa eller satsa allt på nått. Har så dåligt självförtroende. Jag är rädd att misslyckas och jag tror aldrig att jag kommer att lyckas med någonting. Jag kan inte minnas att mina föräldrar någon gång har stöttat mig när det gäller mina drömmar, snarare tvärtom så har de fått mig att släppa iväg dem och jag tror nu att jag aldrig kommer att lyckas med nånting. Jag har inga intressen kvar, jag tycker inte nånting är roligt längre. Jag har tappat all energi och glöd för allt...önskar bara att jag vore någon annan.