Rutoravlila

Jag upptäckte ett till symptom, så jag har varit och beställt tid på sjukhuset. Skulle egentligen ha gått dit för ett år sen, men jag tycker inte om att gå till sjukhuset. Nu fick jag väntetid på en månad. Jag är rädd att jag kommer att fega ur och avboka tiden i sista sekund. Men jag får inte den här gången! det blir bara värre då och blir det det nu så kommer det att gå ut över skolan. Jag kommer inte kunna att vara med på labbarna i sånna fall. Så jag måste måste måste gå dit! Jag ska skriva ner allt jag ska säga på ett papper (eller två :P) så jag inte missar att nämna någonting som jag brukar göra.
      Så här brukar det gå till: Jag vet precis vad jag ska säga när jag går dit. Men när dom ropar upp mitt namn svartnar allt för ögonen och vägen till rummet som jag ska gå känns som flera mil och hjärtat bultar fortare och fortare. Jag tror jag ska svimma och ramla ihop, men lyckas alltid komma fram till rummet. Doktorn ber mig att sätta mig ner. När jag ska börja prata så blir jag helt stum och ibland generad om jag kommer på vad det är jag ska säga. 
Jag tänker ungefär: "Herregud, det där kan du inte berätta eller fråga, doktorn kommer tycka att du är värsta miffot då och förtjänar att lida! Hon/Han kommer tycka att du är äcklig och säga att det inte finns något att göra och sedan hånskratta åt dig när du har gått därifrån. Sedan kommer du att bli samtalsämnet på många fikaraster framöver."
Så jag häver ur mig en mycket, mycket mildare version av det, som att det låter som att det inte är något stort problem alls. Sedan får jag höra saker som jag redan vet om och går efter det därifrån nedstämd över mitt misslyckande och ser att min insats inte har tjänat till någonting. Jag vet inte då hur jag ska göra för att bli kvitt mina problem och ser ingen utväg.

Allt blir suddigt!

Idag tänker jag plugga fysik, skam den som ger sig! Jag ska klara det! Nu j.vlar!!

Nu ska jag gå och träna lite yoga :)
tjingtjing

ps sjukhus skrämmer mig!!!!